Att våga se döden i vitögat

Varför talar vi i väst så lite om döden och om vad som händer därefter?

Jag anser att flykten från denna och andra existentiella frågor ligger till grund för det mesta av vårt samhälles problem. Fruktan för döden är ett gissel. Och något många bär med sig, därav all ångest, depression osv.

Kan vi inte prata mer om döden? Om hur viktig den är för oss. Jag är i förbund med döden. Jag möter den ju varje dag (utopi). Jag lever ju som en död från mig själv. Eller ska göra det i alla fall. Men ibland lever man lite för mycket märker jag. Då får man gå till korset och be om att bli hängd. Igen och igen. Antagligen är det så för resten av mitt liv.