Jag är ingen neurotisk person. Tror jag. Bara en extremt brinnande och engagerad människa. En sådan som alltid har gått emot strömmen.
När barn i min dåvarande ålder, ca 7, funderade över sitt nya lego lärde jag mig partiledarnas alla namn utantill. När allas tankar i gymnasiet surrade kring de senaste märkes-jeansen tänkte jag på miljön, livets mening osv.
Nu som frälst kommer jag ofta på kant med den gängse uppfattningen om vad en kyrka är och vad den bör uträtta, i förlängningen vara, leva.
Diskuterade detta med en vän häromdagen och han sa att vissa människor är sådana här, de kommer alltid att vara naglar i ögat på andra hur de än gör. Det är bara att acceptera.
Jag jobbar med mig själv just nu. Med mitt humör, min person. Ibland vill jag bara dö. Ibland vill jag leva, det beror på. Men jag vet att det högsta, vare sig man är sk aktivist eller inte, är att älska och att vara älskad. Det är livets mening, det enda som förändrar.
"Jag är ingen neurotisk person. Tror jag" - Tihi, klockrent!
SvaraRaderaJag tycker du har ett bra och spännande humör. Och att du inte borde dö.
Fortsätt vara engagerad!