Jag fattar inte att man kan må så dåligt men samtidigt vara så lugn. Cool i mörkret eller hur man ska kalla det.
Jag vägrar att acceptera dig, du mörka. Jag tänker inte låta dig få överhanden. I något avseende. Du kan plåga mig, försöka skada mig eller whatever. Jag ger mig aldrig. Din tid är ute.
I sorgen finns det vackra. I djupen förstår man de stora. De som filosoferat om livet. De vackra orden. De har kommit ur en frostig själs mörka natt. Men ingen natt är till döds, ty framåt morgonen skymtar ljuset. Herre, jag förtröstar på dig, du som gjort himmel och jord, i dina armar är jag stark, i din famn din förtrogne. Jesus, mitt ljus, Jesus min ledstjärna. Vem har jag i himlen utom dig?
I sorgen finns en glädje, en djup tillförsikt, ett hopp om ljusare tider. Aldrig, Herre, skall jag förkasta dig.
Lys på min morgon oh Lord, var mig nådig, ty jag vänder mitt öra till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar