Idag sa en snäll person någonting snällt till mig: att jag är lik min mor! Den komplimangen väger tyngst av alla komplimanger jag någonsin fått (förutom att någon tycker jag har snygga fötter) varför det är så kan man ju undra. Jo, det är enkelt:
Min mor är världens bästa mamma! Hon är smart, vacker, begåvad, mjuk, generös, kärleksfull och mildheten själv. Jag har aldrig sett henne arg (nästan), hon är lugn, morgonpigg och är egentligen raka motsatsen till sin temperamentsfulla dotter. Utan mamma hade jag varit knarkare, alkis, självmordsbenägen och allmänt lost. Nu är jag inte det, tack mamma!
När mamma var ung var hon stans snyggaste brud. No kidding. Lång, smal, långt blont hår, stora gröna ögon (rådjurs såklart). Vän skulle man kunna säga. En svärmorsdröm. Det är hon fortfarande. Åldern till trots. Kan jag bli hälften så bra som min mamma kommer jag att rädda världen från undergång och misär. Hon är Bamse för mig.
När fan blir gammal blir han religiös brukar man säga. Detta gäller även andra delar av livet, när man blir gammal blir man nämligen med stor sannolikhet som sina föräldrar. Och det i mitt fall är inte dåligt. Tack igen mamma!
Egentligen tycker jag nog att jag mer liknar min temperamentsfulle far både till utseende och stil. Han är mörk, lång, musklig och har aningen mer dekadenta drag. Därför gillar jag komplimanger av detta slag. Tack min vän för iaktagelsen.
Några ord om kvinnlighet: "på samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder utan med goda gärningar som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan" 1 tim 2:9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar