Alltså, nu är jag trött på detta eviga gnäll (kommer från rätt person va? ;)) från stackars fattiga personer som varken jobbar, studerar eller på annat sätt sköter sin tillvaro. Jag är trött på vinklad statistik som på märkliga sätt alltid vänds till att folk bara blir fattigare och fattigare fastän det snarare handlar om att det är de rika som blir rikare.
Jag kan inte läsa Aftonbladet och Expressen och dylika tramsmagasin längre. När ska de sluta att skriva strunt och leverera annat än undermåliga artiklar?
Jag är så trött på lyxproblem och snyfthistorier i media om hur stackars Lasse, 19 år måste betala 7000 (!) kr för sin student och Lisa ,15, som "bara" har en mobiltelefon från 2004 medan hennes kompisar har nyaste Iphonen. STACKARS barn! Hur ska det gå för dem??!!
Stackars svenska barn som inte automatiskt får åka på utlandssemestrar varje år. Hu vilket öde! Stackars barn som inte har 500 par jeans att välja på eller senaste mobilen. Har du inget playstation?! Du kan lika gärna gräva ner dig och dö. Det är ute med dig.
Är grupptrycket och behovet av att passa in så fruktansvärt stort undrar jag var självkänslan hos dessa barn och familjer tagit vägen? Det är tragiskt att man inte lär sina barn vad som är viktigt i livet.
Jag VET att en del far fasligt illa och jag förstår att det här är ett problem. Dock är debatten felriktad och skev. Istället för att göra snyfthistorier om latmaskar som inte jobbar borde media fokusera på den VERKLIGA fattigdomen som inte handlar om de senaste märkesjeansen utan om de familjer som knappt har råd med mat. DÄR har vi ett problem. Ni som längtar efter Egypten får fan börja jobba alt skaffa er inkomster på andra sätt. Inte whina i media om hur synd det är om er.
Själv är jag uppvuxen med arbetarföräldrar som slitit hårt hela livet. Vi åkte på semestrar när jag var liten, skidsemestrar och tältsemestrar och sådant enkelt. Vi var utomlands EN gång. Det var 1997 och jag längtade hem till min kille. Har jag tagit skada av det? Det verkar inte så...
Jag lekte på gatan med mina vänner och roade mig bäst jag kunde på somrarna. Vi satt inte och drömde om Nice och Mallorca. Vi samlade istället på vykort med sommarhälsningar från olika vänner. De var på Öland, i England och Gud vet var. Min bästa kompis pappa var barnläkare. De åkte på (i mina ögon) dötråkiga cykelsemestrar och bodde i ett enkelt radhus. Klart jag märkte att de hade mer pengar (finare cyklar etc) men inte har jag lidit så värst av det. De flashade inte heller med sina tillgångar.
Vissa säger att "ja, men du har ju föräldrar som har täckt upp för dig" osv. Nu ja. Eller de har alltid PRIORITERAT oss barn, det ska de ha cred för. Men de har inte alltid haft det gott ställt. Det vissa har missat är att mina föräldrar har ARBETAT och KÄMPAT sig igenom utbildningar osv för att vara där de är idag. Har de då inte rätt att med de pengarna ge sina barn det de behöver? Jag är INTE uppvuxen i sus och dus. Pappa hade t.ex. två jobb ett tag, ett nattjobb och ett vanligt. Klart det slet på honom. Idag jobbar han i Norge och köper sig det han vill ha. Hans förtjänst och flit. Hans glädje. De enda som vinner min sympati i den här frågan är de som är så sjuka att de inte kan bringa in en inkomst. Dessa ska vi givetvis stötta på de sätt vi kan. Det är viktigt.
Det är föräldrarnas ansvar i första hand som har skaffat barnen att ge dessa vad de behöver. Givetvis ska samhället i viss gradhjälpa till men huvudansvaret ska ligga på föräldrarna själva. Det är ingen katastrof om ungen får leka med sina vänner på lokala badplatsen några somrar, det är ingen katastrof om barnet inte har senaste Levi´s-jeansen. Skit i vad andra gör, gör det ni kan. Har man inte råd att under x antal år åka till Gröna Lund (om man dessutom bor i Sthlm) behöver man göra en grundläggande omprioritering i livet. Att äga bilar, hus, åka på semesterresor och köpa märkeskläder är ingen mänsklig rättighet. Inte heller att röka och dricka alkohol.
Ovan skrivet med risk för att låta raljerande, men jag förstår problematiken. Det ÄR ett komplext problem detta med (barn)fattigdom. Den har sina olika infallsvinklar. Ämnet SKA debatteras. Men snälla, inte så ensidigt och icke konstruktivt som idag. Någon?
Länktips: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13139285.ab
Bra skrivet! Men alla föräldrar kanske inte kan (ensamstående mammor mlf) ge allt som behövs förutom kärlek=)) Sen e de så att svensken i allmänhet är gräsligt bortskämd tyvärr.... Har själv sett en helt annan sida av verkligheten i länder som ligger i vår egen världsdel. Sen är vi föräldrar som producerat många av er unga=)) inte alltid så duktiga som media och samhälle skulle vilja att vi var, jag menar det kostar pengar att bara ge föda åt våra barn.....vem önskar inte att man kunde göra mer?? Men hur det än är så borde svenska barn å ungdomar vara tacksamma över hur bra dem har det i en global jämförelse..... sen ska vi självfallet hjälpa dem som behöver det, lr?
SvaraRaderaPoängen är väl att samhället ska premiera de som faktiskt gör något själva utefter förmåga. Och inte de stackars personerna som inte har råd med glass till barnen men cigaretter till sig själva och möjligen alkohol, det finns det pengar till... Å andra sidan kommer oskyldiga barn i kläm...
SvaraRaderaSjälvfallet är ingen förälder perfekt. Jag tror att de flesta föräldrar kan känna en viss tveksamhet kring sin egen insats lite till och från. De allra flesta lyckas alldeles utmärkt, oavsett plånbok!
Precis, vi behöver komma ifrån den materiella fokuseringen. Det barn (och vi alla egentligen) behöver är närvarande föräldrar och mycket kärlek, omtänksamhet och trygghet. Finns det här i en familj finns även det känslomässiga kapitalet att klara sig själv och må bra senare i livet.
Det handlar alltså om inställningen till livet (och vad som är rimligt att kräva av andra, t.ex. övriga skattebetalare) snarare än om hur mycket pengar man har.
Men som sagt, frågan är komplex och behöver belysas från alla håll.
Självfallet ska samhället som kollektiv ta hand om människor. Frågan är bara i vilken omfattning, gällande vilka saker osv. Är det respektfullt att curla vissa människor istället för att låta dem ta ansvar för sina beslut och konsekvenserna därav? Det här kan vridas och vändas på i evigheter.
Tack för din kommentar! =)