Jaha, har du hittat någon än?

En del äldre kristna profiler är lustiga. Alltid ska de snoka i ens privatliv och höra sig för om det senaste skvallret. Som när jag var på bröllop för några år sedan. Några yngre vänner skulle gifta sig och jag åkte till kalaset tillsammans med en annan manlig singelvän som jag känt i många år. Inget konstigt med det, allt var frid och fröjd. Trodde jag.

Efter bröllopsakten och på väg till festen träffade jag på ett par jag inte sett på år och dar, ett par som var ungdomsledare för några av oss ungdomar när vi bröt oss ur de etablerade ramarna för tio år sedan. De betydde mycket för många yngre då, när de riktigt gamla äldstebröderna i församlingarna inte förstod sig på oss. Hur som, det detta par vill veta när vi träffas är inte så mycket om hur det går för mig eller så utan mer "Har du träffat någon än?", Har du någon man då? "Nähääääääääääää".

Där och då började nog min resa bort från kristna sammanhang med dess införstådda livsvägar. Jag minns än idag hur tråkigt det var att möta detta par, som jag tyckt så mycket om tidigare. Det kändes som att de utövade någon form av värderingssystem där jag definitivt inte tillhörde toppen. Som om jag var någon relaterat till mitt civilstånd. Singel, ogift, zero. Noll. Paret sa inte så mycket mer och jag skyndade mig iväg till mitt sällskap bestående av några singelgrabbar som jag skulle åka till festen med. Glad över att ha undkommit eldprovet med i alla fall det mesta mentala balansen i behåll. Jag kommer dock ihåg besvikelsen över att det jag trodde skulle bli ett kärt återseende istället skulle kännas som främlingsskap på hög nivå. Det kändes sorgligt och som att jag som person inte räknades.

En annan gång i somras satt jag och några vänner och åt middag på en restaurang då några bekanta från en församling dök upp. Bäst som jag sitter där dyker en av pastorerna, pappa och svärfar till två i mitt gäng, upp och går fram till mig och frågar: "Vart har du killen då?" Eh det är slut svarar jag pliktskyldigt. "Jaha, jag ska be för dig att du hittar rätt". Tack det kan behövas svarar jag och tycker det hela är omåttligt pinsamt. Jag sitter nämligen längst in mot väggen så alla hör vårat samtal. Kul.

Ibland frågar någon bekant eller vän sådär lite harmlöst hur det går för en på partnerfronten. Och jag ser inget direkt fel i det. Ofta är det genuin nyfikenhet från folk som bryr sig om en. Men dessa kristna personer eller personer man har ett avstånd till som ändå ska fråga. Som förutsätter att jag är en olycklig och desperat singel som gråter mig igenom nätterna och suktar avundsjukt på mina vänners bröllopsklänningar.

Det är som om singelskapet provocerar. Uderförstått: Du har inte (ännu) valt samma livsväg som alla andra, du skapar rädsla, obekvämhet bland den etablerade eliten. Gift dig någon gång för fan så vi slipper möta våra egna rädslor. För alla kanske inte vill gifta sig? Alla kanske inte vill skaffa barn? Alla kanske inte vill göra karriär? En del kanske till och med ångrar sitt val av partner, yrke, att skaffa barn osv. Och fy vad jobbigt att inse det i efterhand.

Kanske består det jobbiga i att inte kunna sortera in människor i fack, för let´s face it, det är skitjobbigt, då kan man ju inte kontrollera människor! Alla dessa bögar, queerfolk, asexuella, ensamstående morsor inseminerade i Danmark, ni stör, fattar ni? Ni rubbar den homogena balansen och skapar anarki. Hur ska vi hantera det?