Alltså, hade en asbra idé igår om en sak men nu har jag glömt vad det var.
Förutom det att jag fick ångest när jag kollade på nyheterna och såg att sjuksköterskan som vägrade skicka ambulans till 23-åriga killen med andnöd som sedan dog ni vet, vägrar att inse sin skuld i det hela. Ok, det är inte bara den enstaka syrrans fel, han följde säkert rutinerna på arbetsplatsen. MEN, hur kan man leva med sig själv efter en sådan händelse? En 23-årig man liksom dör för att jag vägrar skicka en ambulans. Jag har en annan människas liv i mina händer. Och vågar chansa när personen inte får luft? Helt otroligt. Jobbar man med dylika saker ska man veta sin roll. Även veta när det är dags att ta ansvar för sina handlingar även om de är jobbrelaterade. Även om det inte var med uppsåt man gjorde handlingen.
Kanske berör denna händelse just mig lite extra eftersom jag var med om samma sak i vintras. Jag hade fått ett nytt läkemedel och vid höjande av dos fick jag en morgon svårt att andas. Jag tänkte inte så mycket på det hela eftersom jag har lite problem med att andas ibland. Det går väl över tänkte jag. Men icke. Det blev bara värre. Eftersom jag var själv hemma fick jag till sist ringa 112 och prata med en telefonist. "Jag ba: hej, jag kan inte andas". Hon ba: "Jaha, beror det på nåt särskilt?" Jag ba: "Alltså, jag har höjt dosen av ett läkemedel och nu får jag ingen luft", Hon ba: "jag kopplar dig till ansvarig syrra, vänta lite". Jag ba, tänkande för mig själv, VAFAN, här håller jag på att DÖ och ni tänker inte ens skicka en ambulans? Vad är det för fel på er? Skicka den nu och var tyst.
Sedan fick jag snacka med en rätt otrevlig man som jag saknade förtroende helt för. Av någon anledning gick det över efter ett tag men jag bokad en tid hos min allmänläkare samma dag för kontroll. Hemsk upplevelse kan jag lova även om det i mitt fall gick bra. HUR KÄNDE 23-ÅRINGEN? Jag tänkte att jag kanske dör nu. Jag kände frid. Ovanligt lugn, konstigt nog. Men det är en smått surrealistisk upplevelse, sånt som bara händer andra. Panik och dödsångest samtidigt som man gör sig beredd på det värsta. Och samtidigt lugn. Sjukt knepigt.
På Fass för läkemedlet står det att 1 av 10 000 får biverkningar i form av andningssvårigheter. Jag var en av dem. Kände mig utvald.
Men mina tankar går till den unge mannen och hans familj. Jag kan inte ana hur jobbigt han måste ha haft det.
Edit: efter lite efterforskningar såg jag att ssk tydligen varit inblandad i fler incidenter. Och eftersom min fader jobbar på sos-alarm ibland och har berättat om hur det fungerar där så vet jag att de INTE prioriterar att få in folk med rätt kompetens.....vad är det här? Att arbeta på sos-alarm borde vara ett av samhällets viktigaste yrken, det kan handla om liv och död vid varenda samtal. Att då anställa undermålig personal är så dåligt att det saknas ord för det.
TÄNK OM DET VAR SAMMA OTREVLIGA MAN SOM PRATADE MED MIG? Tänk om det varit allvar, hade även jag dött då? Pga en jävla idiot som inte bör få ha kvar sin ssk-licens? Snälla, rättsväsende, stäng av människan. Han kan få jobba med att vakta Breivik. De har säkert en del gemensamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar