Att leva med ett depressivt temperament är inte det lättaste. Tänk dig att ständigt vara lite smått deprimerad, ett tillstånd som sedan pendlar upp och ner beroende på hur mycket eller hur djupt nere man är.
Att leva som en glad person lite då och då men oftast inte. Eller en glädje i sorgen eller hur man nu ska uttrycka det.
Att de flesta stora tänkare och genier varit melankoliska är allmänt känt. Det går inte att vara tänkare av stora mått utan att vara deprimerad. Om det beror på visdom eller att människor med denna sinnesstämning tenderar att fundera mer vet jag inte.
Klart är att detta är mycket jobbigt. Normala konversationer intresserar inte. Normala aktiviteter intresserar inte. Att prata väder och vind är ett nödvändigt ont, tortyrliknande.
Toppa detta med en släng rastlöshet och inre oro.
Att folk tror att man är förbannad dygnet runt eller är arg/sur trots att man bara är koncentrerad. Att folk inte förstår att de inte kan klampa in i ens liv och säga eller göra vad som helst utan motreaktioner. Att ilska kan skrämma bort så många. Att folk får tillbaka om de gör något. Trots detta ska man inte vara rädd för människor som mig. Utbrotten går snabbt över i de flesta fall. Även om man ibland vill döda.
Jag har inget till övers för ytlighet och tråkighet. Det är inte kul att ha tråkigt, det säger sig självt. Varför ödsla tid på det som inte ger något? Som ändå bara skapar frustration?
Att skriva och prata med vänner är min terapi. Att gripa efter ett halmstrå min enda räddning i ett förtappat samhälle. Visst är blommor fina och de svenska landskapen förföriskt vackra men det hjälper inte min sinnesstämning. Jag är född sådan här, jag kan inte ändra på det, det här är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar