PM från ett inre liv

-Så du orkar inte gå upp på morgnarna?
-Nej, ibland. Det är skönare att sova.
-När går du upp då?
-*säger en sen klocktid*
-Ja, det låter ju lite depressivt.
-Ja, lite i alla fall, jag är ju inte helt deppig.

Det är skönt att gå i terapi. Man får en annan bild av sig själv. Jag är känslomässigt retarded, så jag måste detta. Tänk att ha varit depressiv i så många år utan att få hjälp. Jag trodde ju att detta var normalt. Så många bortslösade år.

Vissa tycker att man är för pessimistisk över livet och att man kan välja en annan attityd. Men jag brukar säga att det inte alltid går så lätt. Det är som en sjukdom, alltså en kamp för tillfrisknande. Sedan har alla olika förutsättningar. Självfallet har man ett ansvar men ändå, livet är orättvist, it´s a fact.

Jag stör mig på lyckliga människor. Inte för att jag missunnar dem att vara det utan för att jag inte kan relatera till dem. Det är ett sjukt handikapp att gå igenom livet med deppighet. Det syns inte utåt så folk tror att man mår bra när man egentligen vill dö. Det är svårt att förklara varför livet sviktar.

Glättighet är ännu värre. Överdrivet hurtfriska människor som flåsar en i nacken med sin förträfflighet. De lyckade. Jag orkar inte vara vän med sådana, vi har inget gemensamt.

Det är tufft när man har försökt att anamma det glada i livet men inte kunnat. Tro mig, jag har försökt. Jag har kopierat lyckliga människor och försökt att bli som dem. Det har aldrig lyckats.

Sedan är det en grej att acceptera sin personlighet som den är. Det är jobbigt att vara en tänkare eller så. Det tar massor med kraft, energi och annat. Man är inte den mest omtyckta eller den som är mest inne. Det kräver en hög integritet och ett gott självförtroende. Samhället belönar narcissister och arbetsmoralister, inte de mer passiva. Och de kanske med all rätt. Men vi finns och vi tänker inte ge oss för det.

Och nej, jag skär mig inte eller är alltid deppig. Jag kan vara glad och uppleva roliga saker (tack och lov). Men är kanske i mer behov av terapi än andra.

Edit: försökte att räkna antalet ggr jag varit riktigt lycklig i livet. En gång var under högstadiet när jag och slashen blev ihop. Då var man kär och galen. Efter ett samtal med en vän häromdagen kände jag mig lyrisk. Men annars var det länge sedan faktiskt. Jag vill ha mer glädje nu!

Btw är jag stolt över mig själv som klarat mig så pass bra livet igenom trots mina problem. Var skulle man vara om var frisk? Jag är fullt medveten om skillnaden mellan att vara lite deppig en dag eller så, jag är i regel det hela tiden mer eller mindre.