En väldigt intressant infallsvinkel på depression ger psykologen Ursula Nuber i sin bok ”Vår tids egoism”(Natur & Kultur 1998):
"...Kan det emellertid inte också vara så att så kallade depressiva personer helt enkelt inte passar in i vår tid? Att de anser egenskaper värdefulla som blivit värdelösa i vårt samhälle, ja till och med uppfattas som en svaghet? Är det ökande antalet depressiva personer kanske ett tecken på att allt färre klarar av att hänge sig åt jagkulten, eftersom de har genomskådat den som förljugen? Det finns faktiskt studier som visar att depressiva människor har en mer realistisk inställning än människor som inte är depressiva. De har färre illusioner om sig själva och andra, de anser sig inte bättre än de är – oavsett om det handlar om deras medmänskliga eller intellektuella förmåga. Depressiva människor tenderar inte åt självbedrägeri, åt en övervärdering av självet.
Med så kallade friska personer förhåller det sig annorlunda. Studier visar att de är psykiskt friska just på grund av sin illusionära felbedömning av sina egna möjligheter. De ser hela tiden bara sig själva och tillåter varken korrigerande kritik eller tvivel på sig själva. Psykologer vid Kiels universitet har i ett flertal studier konstaterat att de flesta människor bara söker och tar till sig sådan information som smickrar egot.”
Den form av depression som hon här skriver om är så kallad “neurotisk depression” eller “depressiv neuros”, numera inom diagnostiken vanligen benämnd ”dystymi”. Vidare skriver hon:
”Depressiva människor verkar inte löpa risken att ljuga för sig själva. De ser sådant som andra skickligt blundar för, de känner sina gränser och möjligheter – och finner inte tröst i falskt smicker eller genom att bagatellisera problem och på så sätt lugna sig själva. Depressiva personer är ett slags seismograf för vårt samhälle som visar att något är fundamentalt fel.
Ser man det så skulle ”depressionsepidemin” vara en möjlighet till nytänkande. Men så långt har vi inte kommit än. Fortfarande stämplas människor som depressiva och lämnas utanför. Det är de som är konstiga, de har en felaktig uppfattning om saker och ting och måste behandlas. Fortfarande blundar samhället för sanningen, det tränger hellre bort och invaggar sig i säkerhet.”
Det är tänkvärda rader som skulle kunna öppna dörren för en mycket intressant, och i min mening välbehövlig, samhällsdebatt. Bruket av psykofarmaka har ju som bekant ökat lavinartat de senaste åren, inte minst bland ungdomar. Kanske är det snart på sin plats att ställa frågan om det verkligen är individen som är sjuk, eller det samhälle som hon förväntas vara en del av…
Länk: http://paranormal.se/topic/depression.html
Vem tusan blir inte deprimerad som ser världen för vad den egentligen är? Vem är frisk och vem är sjuk?
Intressant, utan tvekan! Jag är den första att skriva under på att det är lätt att bli deprimerad när världen ser ut som den gör.
SvaraRaderaNågot är helt klart osunt när människor blir deprimerade för att de känner att de inte lever upp till omgivningens krav - eller krav som de tror att omgivningen ställer på dem.
Men jag har tre invändningar mot saker som hon och du skriver. Det finns poänger, men definitivt undantag.
För det första har deprimerade människor en tendens att trycka ner sig själva, alltså att anse sig vara sämre än de är.
En som är deprimerad kan till exempel tänka att han eller hon är värdelös, eller att han eller hon inte har vänner som bryr sig. Det om något är självbedrägeri, i de fall som folk bygger upp en negativ osann världsbild och syn på sig själva.
För det andra är det bevisat att vi kan åstadkomma mer när vi tror på oss själva. Visst kan även jag bli trött på alla peppande hurtbullar som ska få oss att tänka positivt och förändra världen på egen hand. Jag tror dock att ett visst mått av övertro och gott självförtroende kan bidra till att man får se resultat som på pappret verkade omöjliga att uppnå. (Fråga t ex vilken kille som helst som har provat att ragga på krogen - där betyder ett uppblåst självförtroende allt och lite till.)
För det tredje är det inte ett självändamål att må dåligt, vilket blir följden om depression/dystymi skulle vara ett sunt normaltillstånd.
Så kallade ökenvandringar kan måhända leda till något positivt, men man får inte alltid mycket gjort när man är mitt uppe i dem. Dessutom är det psykiska välbefinnandet värt att sträva efter - annars skulle det vara en god gärning att arbeta för att få någon deprimerad. Och en sådan moral har jag väldigt svårt att acceptera.
Jo, jag är medveten om detta. =)
SvaraRaderaDepression är naturligtvis ett tillstånd som det är bra om man kommer ur därför att det påverkar en enormt. Det vet ju alla som någon gång varit deprimerad. Det negativa väger alla dagar i veckan över det positiva när man är deppig.
Problemet kanske är mer på temperaments eller personlighetsnivå. Melankoliska människor tenderar att söka det svåra och tunga i livet och lingviniker(?, stavning)något helt annat osv. Det anses att man är född med ett visst temperament. Säkert kan man dock jobba på detta.
Problemet med samhället är att man vill motverka depressioner med att skapa ännu fler situationer som på sikt ofta leder till ökad mängd deprimerade människor. Det om något är väldigt fel.
När man har problem med depression som t.ex. jag har så vill man gärna se det positiva med det. Eftersom man på egen hand inte kan ta sig ur problemet så är det en överlevnadsinstinkt kan man säga. Man måste hitta något halmstrå att hålla fast vid.
Och det är allmänt känt (möjligen inte empiriskt bevisat)att de många kreativa, framgångsrika, intelligenta människor gärna hemfaller åt det depressiva hållet. Ja, de är framgångsrika när de inte är deprimerade vill säga. :P
Jag har alltid delvis gillat mitt eget svårmod även om det tagit alla år ifrån en men nu börjar jag att betrakta den som en fiende. Jag hade gärna varit bland de sorglösa, glada människorna. Kanske kommer dit en dag.
Problemet är inte melankolin utan den maktlöshet man känner för att göra något åt det man anser vara fel. Har man inte verktygen men ritningen blir livet komplext och man slutar frustrerad. Det är jobbigt att vara "seende" utan att känna att man har den makt som krävs för att förändra.
Jag vill inget hellre än att vara på topp varje dag. I mina ljusa stunder går livet väldigt bra, jag är glad, en i mitt tycke mycket bra samhällsmedborgare, flitig och bemästrar svåra situationer galant. När det depressiva slår till tappar man plötsligt allt, blir blyg, tappar självkänlsa etc. Det är verkligen jättejobbigt kan jag intyga därför att man vet sin potential men kan inte agera ut den. Man blir psykiskt förlamad. Det är en sjukdom!
Jag vet ärligt talat inte var jag skulle varit i livet om jag inte levt större delen av det deprimerad. Usch, känns som att livet bara har passerat i en dimma. Hittills. Men nu läll!!! (hälsingst uttryck för nu jä**lar)
Fint skrivet! Speciellt stycket om verktygen och ritningen. Kör på! Ut ur dimman!
SvaraRaderaNär det gäller att kreativa (osv) människor oftare är depressiva skulle jag vilja fråga vad som kommer först. Det är lite som hönan eller ägget - är de ofta nere för att de är högpresterande och har press på sig? Är det för att de har upptäckt att de skapar bäst under ångest? De kanske inte har depressiva tendenser innan de börjar, utan det är något som de utvecklar med tiden. Bara en tanke.
Du skriver också att du gärna hade velat vara bland de sorglösa människorna. Var har du träffat dem? Jag har under mitt 27-åriga liv aldrig träffat någon som alltid är sorglös och glad.
Nej, inte är "de glada och sorglösa" alltid i detta tillstånd förstås. :) De kanske bara väljer att visa upp de glada sidorna. Men jag skulle vilja vara mer som de som inte tänker så mycket, som bara är. Som bara "känner" vad de vill och gör det. Och som är något sånär lyckliga.
SvaraRaderaÄsch, det här blir bara svartvitt märker jag. =)
Jag menar att jag hellre vill vara glad oftare än vad jag är deppig och nedstämd. Som det varit hittills har det depressiva alltid haft övertaget nästan.
Ja, det där med depressiva människor...jag vet inte. De jag vet är att t.ex. många skådisar verkar må dåligt men att det på något sätt är en förutsättning för att ha den känslighet som krävs för att gestalta tyngre roller.
Själv upplever jag världen utifrån det sinnestillstånd jag för närvarande har. Ofta ser man det trasiga i allt annat om man är det själv. Är man glad och tralalala hela tiden är det väl så man även ser på omvärlden. Grovt förenklat. Det är på något vis enklare att se nöden när man själv lever i nöd. På gott och ont. På så vis kan det negativa i livet ändå vara positivt. Man känner samhörighet och släktskap med andra i samma situation. Förmågan att se sig själv i andra samt förmågan till empati ökar förhoppningsvis genom de svåra tiderna i livet.