Jag har hamnat i samma fotspår som mina föräldrar utan att riktigt veta hur det gick till. Nu är jag en i statistiken som säger att folk i stor utsträckning gör som sina föräldrar. Snart har jag full pott på alla mina forna absolut-inte-grejer: har jobbat på McDonald´s, bor i Stockholm, är ihop med en icke-akademiker och jobbar med VÅRD. Jag jobbar med VÅRD. Jag jobbar med VÅRD. Jag jobbar med VÅRD. Detta är helt otroligt. Hur tusan hamnade jag här?
Grejen är att båda mina föräldrar har samma utbildning. Herregud. Vad skumt.
För några år sedan hade jag banan klar: flytta söderut (Gävle max) och plugga på ett visst utstakat program, bo i hus på landet med LJ/H och skaffa kanske två barn. Stockholm? No way! McD? Bränn skiten! Vård? Aldrig i livet!
Och nu sitter man här. Och tänker på hur allt blev. Och är. Och om hur jag tvingade Lotta att "spå" så att jag och Hans skulle ha en bländande framtid ihop. Något som inte blev. Vilket iofs är tur. Vem vill vara ihop med en slash?
Men ändå: jag jobbar med vård. Av alla branscher. Jag jobbar med det jag avskydde för tio år sedan. Och jag slapp att bli lärare. Århundradets befrielse. Jag skulle bli galen på de små odågorna. Jaga dem med spritpennorna, ta dem i örat osv.
Livet är bra förunderligt ibland.
jag har faktiskt kvar dom där spådomarna nånstans på vinden ;)
SvaraRaderajag känner mig ganska lyckligt lottad som hur det än går i livet kommer att gifta mig med "Habbat" och ha en rosenträdgård..
Meeeen Jocke då???? Glömmer aldrig ert stora ögonblick ;)
SvaraRaderaDu förtjänade bättre än slashen och du fick någon bättre också :)
SvaraRaderaBtw så tycker jag om att du jobbar inom vården. Eller jag gillar't, eller vafan det heter?
Hi5! :D
Hi5 tror jag! ;-)
SvaraRadera