Året som gått har bjudit på en del förändringar. Bl.a på vänskapsfronten. Jag har insett att den enda relation som på allvar betyder något är den till sin kärlekspartner. Alla andra är mer eller mindre flytande. Således skiter jag i alla andra utom min pojkvän. Folk kan ärligt dra åt helvete. Ytlighet på sin höjd, jag kommer inte att investera kärlek i er. Tyvärr. Möjligtvis kan jag vara trevlig, men mitt hjärta kommer du inte att få så stor del av.
Som jag ser det har jag ett väldigt få antal vänner. Främst för att relationerna sällan är ömsesidiga i bemärkelsen balanserade. En del är mer ytliga kontakter som är trevliga att träffa då och då. Andra är sådana man pratar om allt eller inget med. De är de mest sällsynta. När man väl har en sådan vän släpper man den inte.
Under året har en del vänner bekänt färg och valt fortsättning. En del utan mig, en del med. Vissa har sårat mig mycket genom sitt beteende, andra har fortgått som vanligt.
En sak vet jag med bestämdhet: man kan inte ha kompisar av motsatt kön. Ack, så jag gått på det. Typiskt tjejigt. Vi är ju sååå bra vänner. Yeah right. Möjligtvis kan man ha par-vänner av motsatt kön men då hänger det på att man är överens med dennes fru/flickvän. Det var smärtsamt att inse detta, att män inte kan vara vänner med kvinnor. På flashback diskuteras frågan i snitt en gång per månad och svaren där är entydiga: det är mkt svårt. Männen har i 99% av fallen baktankar med relationen. Tyvärr. Och jag har märkt detsamma.
Summa summarum av årets vänskapstjafs: vänskap är inte värt att investera i. Om du inte vill bli besviken jämt och ständigt. Lita inte på någon, får de en chans att krossa dig kommer de att ta den. Det finns ingen vänskap att tala om, förutom ett fåtal trogna vänner. Tack till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar