Lågstatusyrken

Idag tänkte jag skriva lite kring det här med synen på arbete och utbildning.

Jag underutbildar mig just nu sett till det som samhället ser som fint och aktat. Det är ett val jag övervägt och fortfarande gör, kanske särskilt eftersom yrket är lite i riskzonen att försvinna och redan har börjat avvecklas. Jag är nöjd såhär långt med utbildningen och har trivts bra på min praktikplats. Men jag gillar inte synen som Fader kommun och Fröken Landsting har på oss. Vi är uppenbarligen inte lika mycket värda som de fina sköterskorna och inte att förglömma: läkarna. Och i viss mån är det ju självklart men ändå. Vården ska kompetenshöjas och det innebär att undersköterskor och mentalskötare ska bort. Något jag av naturliga skäl är emot. Visst kan jag förstå delar av förslagen men inte allt. Jag tänker främst på de ungdomar som inte vill eller orkar plugga till syrra bara för att jobba på ett sjukhus. Det kräver högskolestudier och det passar inte alla.

Jag har övervägt att bli sjuksyrra istället för att branschen för dem inom psykiatrin är synnerligen god. Chansen till förmåner och höga löner är stor. Men jag vill inte. Jag vill inte dela mediciner, jag vill inte ge sprutor. Jag vill stödja och uppmuntra på annat sätt. Och jag är billig i jämförelse.

Det jag inte gillar är att folk har en tendens, särskilt i snobbområden som Stockholm, till att se ner på arbetaryrken och stämpla oss arbetare som dumma i huvudet. I. dont. like. that. Not at all. Som om man är dum för att man vill hjälpa och stödja människor och ofta till sanslöst låga löner sett till landets levnadsstandard. Ibland kan man ha hittat rätt. Många på min praktikplats har jobbat inom vården som skötare i 25-30 år. De är alltså fortfarande kvar. Något värdefullt med yrket måste det vara. Sedan måste man tänka på sin hälsa. Karriärjobb är inte alltid de roligaste har man ju hört.

Alla är inte vassarmbågade karriärister som måste vidare till varje pris. Vissa trivs på botten. Låt oss göra det.