Flickan i glasburen

Är min själsfrände. Vi matchar på något sätt. Vi är lika instängda, men lika seende mot det som finns utanför. Dock oförmögna att närma oss det. Det känns som att händerna är bakbundna och att man är fångad. Fångad i en glasbur. Som om smörgåsbordet står utanför bubblan väl synlig men omöjlig att nå. Som att man har fått allt livet erbjuder men en oförmåga att njuta av det. Liknande det Kung Salomo skrev. Det är jobbigt att lida av grav verklighetsförvrängning. Att se livet i svart. Att varannan dag vilja dö och sluta existera. Att vilja bryta sig igenom smärtan, att komma ut på andra sidan starkare. Oförmögen att glädjas över livet. Tankarna vet och är med på allt detta. Det är känslorna som spökar. Jag upplever ju världen såhär. Det är min verklighet. Det jag mött. Jag är bara en spegling av det jag mött i livet. Det som format mig.

För mig ter sig livet meningslöst och främmande. Jag har ju aldrig levt, bara existerat. Klamrandes fast vi någon eller något som gör livet värt att leva. För mig har livet handlat om kontroll, att staka ut saker i förväg. Inte lita på att saker ordnar sig av sig självt. Ingen finns att lita på, ingen kan man förtrösta på. Utlämnad till sig själv. Ingen vägledning, ingen struktur. Ingenting av värde.

Jag vet inte vad kärlek handlar om. Jag har aldrig mött den. Människor kan inte älska. I så fall borde jag någon gång ha mött den. Den finns på avstånd. Mellan mig och glasväggen. Den finns på andra sidan, jag når den inte.

Somliga tror att detta tillstånd i mitt liv har uppenbarat sig först nu. Det kan jag upplysa om att det inte har gjort. Det här ÄR mitt liv. Senaste 15 åren ungefär. Tidigare visste jag ju inte om att detta inte är ett normalt liv. Knepigt att leva så länge i en sådan ovisshet. Att kämpa för att leva som alla andra.

Jag är fullständigt ofödd. Jag lever inte och har aldrig gjort. För mig är livet en skräckfylld upplevelse. Att leva, vad innebär det? Materiellt och fysiskt är jag medveten. Känslomässigt är jag en vingbruten fågel. Utlämnad till människors välvilja. Utstött, udda, ensam och otillräcklig. Jag kan inte leva nära människor. Jag litar ju inte på dem. Ingen känner mig.

Ilska. Ilska och retlighet hör till depression. Vet att jag kan verka arg, hatisk och bitter. Det blir så när man inte mött det goda i livet. När man inte når fram till det.

Vissa säger att du kan välja ditt liv. "Välj rätt väg då". Som om mina sår beror på mig själv. Ibland är det nog sant. Ibland inte. Jag är den jag är utifrån spegling av andra människor. Ingen kan ta avstånd och hävda att det inte sårar. Ingen kan bryta ett löfte och helt rentvå sig själv. Det finns inget sådant.

Jag kan inte ta emot kärlek. Inte på något sätt. Jag värjer mig emot det för det smärtar så mycket. Jag har ju vant mig av vid att få någon. Behovet av andra är inte aktuellt när man möter svek på svek. Man har inte råd. Jag dör av komplimanger. Det känns som att någon kastar eld på isen. Det smärtar. Det gör förfärligt ont. Tänk om de bara luras, då kommer de bara att göra narr av mig. Jag är inte normal. Jag ser inte normal ut, jag är inte normal. Jag får ju inte vara den jag är. Tycka det jag tycker. Existera som jag. Jag vågar inte tro på det goda, tänk om det är sant? Då måste jag förtjäna det och prestera det. Och det kan försvinna när som helst.

Jag har kärlek till människor. Jag känner med människor. Gråter floder över vissa öden ibland. Gläds. Hoppas. Önskar. Trots att det inte verkar så. Folk tycker att jag dömer dem på liten grund. De ser inte att jag har dömt mig själv hårdare. De ser inte de krav jag har på mig själv. De ser inte självhatet och självdestruktiviteten. Såklart man vill ge igen på de som tagit ens liv ifrån en. Problemet är att det går ut över människor som inte gjort en något ont. Som försökt att älska en. Jag är kroniskt rädd för människor, inte på avstånd. Men de som kommer nära. Vad vill du mig?

Som vuxen måste man göra upp med sin uppväxt, sina sår. Känslor måste upp till ytan.
Sanningar måste omprövas. Livet omformas, går vidare.

Mitt inre är som is. Som ett töcken av sorg. Sorg över allt jag inte fick. Saker jag borde fått. Bristande kärlek, bristande tid, bristande allt. Min fattiga uppväxt, mitt fattiga liv. Jag kan inte ge något jag inte har, trots att jag försökt. Jag vill men det är omöjligt. Ledsen min omvärld att jag skadar er. Det är inte tanken. Men det blir så. Jag är bräcklig, svag. En mycket ledsen människa. Otillfredsställd, tom. Ingen har en perfekt uppväxt, ingen har perfekta föräldrar. Men man kan ha bättre eller sämre.