Nu har jag fått det svar jag inte väntade: jag är normal. Inga personlighetsstörningar, inga neuropsykiatriska problem. Jag är alltså normal. Förutom deprimerad. Dock inte till döds. Även om det vissa dagar känns så. Som att man ska gå under.
Skönt va besserwissrar? Ni hade rätt. Jag hade fel. Fast jag medger att det känns rätt skönt. Nu vet jag mer än någonsin att jag är vanlig, average. Som vem som helst. Tydligen kan depressioner göra så att man stämmer in på en del diagnoskriterier för olika sjukdomar. Jag var dock säker på att jag hade Aspergers syndrom häromdagen. Veckan innan det var det ADHD. Jag bara vet det i dessa perioder.
Jag undrar dock varför psykologer alltid skrattar åt mig. Vet inte vad jag gör som roar dem. Säger något roligt eller nåt. Det har alltid varit så. Spelar ingen roll vem det är. Märkligt.
Läste på nätet nyss om en 21-åring som fått ALS och nu börjar jag oroa mig för att drabbas av någon sjukdom av det slaget. Vill inte. Vill leva. Vill inte dö. Hua. Nu vill jag ta vara på livet utifall att. Nej, gode Gud inget hemskt får hända.
Det bästa är att när man så småningom kommer ur depressionen får man en annan syn på verkligheten. På sig själv och livet i stort. Man blir gladare. Saker som folk sagt om en för evigheter sedan börjar plötsligt att bli verklighet. Det känns spännande på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar