Ibland undrar man om det är man själv eller andra det egentligen är fel på. Har haft en beef i veckan med en känd bloggerska i de norra delarna av landet. En tjej som jag egentligen gillar men som förstör sig med det som jag anser vara kommers för hela slanten. Ok, folk får väl göra som de vill. Men denna bloggare kan inte ta att inte alla skriver fina inlägg om hur bra och fantastisk hon är. Jag tycker ju att hon är det men kan inte skriva enbart sådant när jag ser hundratals hurrarop på hennes blogg varje dag. Och sura kängor som delas ut från henne till de som vägrar att stämma in i hyllningskören. Har man starka åsikter får man tåla att andra har det tillbaks. Särskilt om man har en blogg som hennes som når väldigt många läsare varje dag. Hon anklagade mig för att inte skriva ut mitt "riktiga" namn vilket jag visst gjorde. Bara inte exakt som i emailadressen. Jag svarade med att lägga ut hela mitt namn samt bostadsort. Jag väjer inte alls för de kommentarer jag skriver som folk väljer att tro. Sedan är min e-mail väl synlig och om hon undrar om något kan hon maila och fråga. Sedan skriver jag inte elakt bara ifrågasättande om det jag faktiskt undrar över. Jag är bara fantastiskt bra på att hitta ömma punkter hos folk och utnyttjar det ibland när jag har lite lust att vara en nagel i ögat. Jag gillar att retas också. I lagom dos.
Sedan har jag svårt för när känt bloggfolk är nominerade till olika saker och uppmanar sina läsare att rösta. Varför skulle jag? Bara för att du vill ha ännu mer uppmärksamhet och bli ännu mer hyllad och ännu mer arrogant och fortsätta på ditt hybriståg. Nej. Jag gillar inte när saker blir kommers eller en egen liten elit som ska styra allt och ha med allt att göra. Som sedan sitter och hyllar varandra! Nej, tack. Jag har något inom mig som måste göra tvärtom. Likaså när SD kom in i riksdagen och blev så smutskastade. Jag kunde istället lyfta fram det som är bra med dem. Jag kan inte följa den allmänna mobben i någonting. Jag måste göra tvärtom. På gott och ont. Om folk väljer att teckna mig som janteförespråkare eller avundsjuk så får de väl göra det. Jag vet själv vad jag är och inte är. Jag har varit såhär länge, var enda tärnan på dagis när alla tjejer var lucia osv. Vill inte göra och tycka som alla andra.
Däremot har jag ändrat åsikt om Mymlan the real. Hon verkar i alla fall ödmjuk. Och har tre barn att försörja. Då känns det lite bättre på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar