Min kroppsuppgörelse

Häromdagen sade en kollega något knepigt om min kropp. Helt logiskt enligt honom men inte enligt mig. Jag blev faktiskt arg och lite ledsen. Jag tycker inte om när människor jag inte känner på olika sätt kommenterar min kropp. Särskilt om det kan tolkas negativt. De har helt enkelt ingen rätt till det. Det här hänt en del senaste året. Och även innan. Som om de har rätt till det. Som om min kropp är allmän egendom. Som om kvinnors kroppar är allmänna egendomar.

Det är inte lätt att vara kvinna idag. Har inte varit det förr heller. Pressen på hur man ska se ut är enorm. Samtidigt ska man vara som en man, arbeta hårt. Och ta hand om barn om man nu har det. Kvinnor i dagens samhälle gör ett hästjobb, om det nu undgått någon. Problemet som jag anser är att utseendet fortfarande spelar den största rollen. Det kanske är mycket av biologi bakom det, jag vet inte. Men det är fortfarande så. Och det innebär inte att utseendet i sig självt är ett problem. Mer attityderna och de sociala konstruktionerna kring det.

I alla fall, kommentarerna brukar handla om att jag har lagt på mig. Gått upp i vikt. Jo, tack, jag har redan märkt det på jeansen. Host. Fortfarande har DU ingen rätt att kommentera det. Jag har helt enkelt inte haft ork eller tillräcklig motivation att träna tillräckligt och äta rätt de senaste åren. Jag har varit deprimerad. Haft dödsångest. Gått på antidepressiva, pratat med psykolog. Gjort utredningar om min psykiska hälsa. Försökt att plugga och jobba samtidigt. Försökt att vara en bra flickvän. Försökt att vårda de vänner som stått kvar.

Jag har ingen lust att höra din kommentar om att jag ser gravid ut eller har lagt på mig något kilo. Jag är smärtsamt medveten om det. Det är inget jag tycker är kul. Men man prioriterar det viktigaste först. För mig har det varit att överleva.

Ja, man mår bra av fysisk träning. Ja, det är mycket man mår bra av. Jag mår bra av mycket pengar och ett roligt leverne. Kan man alltid få det? Nej. Orkar man med att umgås med vänner jämt fast man vill? Nej. kan man åka utomlands och sola när som helst? Nej. Har jag vunnit nobelpris någon gång? Nej. Dåså.

När jag möter kommentarer av sådant slag att jag på något sätt känner mig lite skyldig kring det startar en kamp i mitt huvud. Jag känner mig lite dålig över att jag inte skött min kropp bättre. Att jag äter helt fel (inte nödvändigtvis fel mat) oregelbundet, inte orkar ibland osv. Fast jag försöker. Jag känner mig skyldig över att vara ung och överviktig. Det borde inte vara så. Lite jobbigt att inte se lika bra ut som jag hade kunnat. Min kropp är nämligen i mina ögon mycket snygg i tränat tillstånd.

Och magen, som jag haft komplex över den. Jag har putmage naturligt, hur smal jag än är. Har haft det sedan minst 12-års åldern. Äter även mycket mjölkprodukter och bröd vilket får magen att jäsa. Sedan har fettet en tendens att sätta sig just där. Av alla ställen. Inte till min fördel. Inte kul på något sätt. Men det är bara att gilla läget. Därför ser jag ibland gravid ut. Jag ska njuta om jag någon gång blir det på riktigt, då jag har laglig rätt att vara rund om magen utan kommentarer eller menande blickar. Det ska bli skönt.

Tvärtom många anorektiker tycker jag mig vara smalare än vad jag uppenbarligen är. Kanske har det att göra med min smala uppväxt där jag kunde käka precis vad som helst och träna minimalt och även ha en snygg kropp som såg tränad ut. På gymnasiet var jag riktigt smal. En 34-36 ungefär i storlek på jeansen. Väldigt smal. Såg på gamla balkort häromdagen och ser att man nästan var anorektisk. Smala höfter, små bröst. Nu är det andra bullar. Men jag känner mig också mer kvinnlig. Mer mjuk och go. Och jag är på ett sätt nöjd med det. Jag njuter av min kropp. Min kille njuter av min kropp, den är fantastisk på så sätt att den burit mig igenom livet och varit frisk och kry på ett exemplariskt sätt.

Ändå slits jag av viljan att vara inne, att behaga den allmänna massan, att vara smal/tränad, anpassa mig efter det allmänna mönstret. Och samtidigt vill jag skrika åt folk att låta mig vara ifred. Jag har rätt att vara och se ut på det sätt jag vill. Okej om nära vänner eller partner/familj kommenterar ens kropp och vill hjälpa av omtanke. Men ytligt bekanta ska ge tusan i mitt utseende. Var är folkvettet?

Sedan har jag problem med att se bra ut av andra orsaker. Mår inte riktigt bra av att vara för snygg. Jag både vill och kraftigt inte vill att män ska åtrå mig. Det är en dubbelhet i detta. Jag vill inte vara för attraktiv och motarbetar mig själv på något underliggande sätt. Antagligen för att jag om jag ser bra ut måste möta en del spöken i garderoben om man så säger, vilket förmodligen skulle kosta en och annan tår. Jag tror inte på folk som anser mig vara attraktiv och vill på något sätt leva upp till det genom att vara ful. Helt sjukt, jag vet. Men ändå logiskt på något sätt. Eller så har det något att göra med självförakt och att jag inte förtjänar att vara snygg. Jag vet inte säkert. Jag har inte löst denna gåta än men den har en del i det att jag inte sköter min vikt och matvanor.

Samtidigt har jag ätit fel hela livet i stort sett. Maten var min tröst i några år. Maten och böckerna. De var min tillflykt. Och det gjorde ju inget då, men mönstren är kvar nu och är svåra att bryta. Problemet är att ämnesomsättningen ändras med åren. Det blir konflikt. Långvariga problem löses inte över en natt, bara så att du vet medmänniska.

Det här känns som ett försvarstal. Det ska inte behöva vara så.

Edit. En skum sak jag tidigt upptäckte i relationen med F var att han raddade upp de områden i mitt utseende som jag haft mest komplex för och tyckte att de var de finaste områdena. Helst sjukt. Det var så mitt i prick utan att jag sagt något att det kändes som ett mirakel på något sätt.