Vem ska jag tro på?

Som Thomas Di Leva som spelas i min skivspelare just nu sjunger: vem ska jag tro på när det är såhär?

Träffade en intressant människa att samtala med igår. Människan är välutbildad inom teologiska frågor och bemästrar även en del filosofi. Vi diskuterade humanism och skapelsetro och en hel del mer intressanta saker. Vad jag uppskattar sådana här människor! Som man kan samtala med, ifrågasätta och ändå ha en god diskussion tillsammans med. Tack Johan!

Fortfarande undrar jag vad jag ska tro på? Vad ska jag hänge mig till? Jag passar inte in i kyrkan så den är inget alternativ, gillar inte organiserad religion. Människan är inte god innerst inne så jag kan inte hänge mig åt humanismen även om jag till en del sympatiserar med uppfattningen.

En del anser att Gud varit med dem hela livet, i tåredalar och på glädjens höjder. Jag har aldrig upplevt det. Jag har inte känt hans närvaro under mina jobbiga år. Han har inte funnits vid min sida. Jag tycker inte om när kristna säger sådant. Det blir bara som ett extra slag, "Gud har varit med dig". Varför har han inte ingripit då? Du har inte inbjudit honom brukar folk säga. Och vad fan vet du om det? Jag glömmer aldrig när jag i tonåren tvingade min ofrälsta pojkvän att be till gud. "Nu ska vi be till gud" sade jag och det var bara att hänga med. Han var en riktig naturvetare. Det var komiskt. Gud svarade inte på den bön jag bad. Tyvärr. Eller kanske tur? jag vet inte.

Det finns få kristna att snacka med om existentiella frågor. De flesta har svaren klara för sig. "Det är såhär". Punkt. Jag efterlyser mer öppna debatter, mer liberala tankeströmningar. Sedan gillar jag inte kristna som är uppvuxna i kristna hem. De har fått så mycket serverat. De föds in i en exklusiv skara. Vi utifrån passar inte in. Språket, traditionerna och värderingarna är ibland så kolossalt olika att man undrar om man hamnat på andra sidan jorden. Självgodhet och det värsta: många har inte upplevt ett skit av jobbig karaktär. Det enda jobbiga de har mött är typ att de haft en "kris" med gudstron i tonåren. Punkt. De har varit så förskonade från skit att de inte fattar det själv. Jag kan inte relatera till dem. De har aldrig slagits med folk, aldrig blivit kallade hora, aldrig blivit våldtagna, aldrig varit ensamma, aldrig upplevt verklig nöd. Det enda de har upplevt av negativ karaktär är taskig ekonomi. Poor you. Jag tycker inte ett dugg synd om er. Ni har haft gud med er hela livet och kan inte ta lite motgångar.

Usch, människan är en nyttomaximerande, egoistisk och bekräftelsekåt skapelse. Som är intressant att studera. Tack för det gud. Mänsklig kärlek existerar inte har jag även insett, fan vad vis jag är, borde skriva en bok. Människan drivs enbart av bekräftelsebegär och efter att spegla sig i andra. Till och med förälskelse är själviskt. Sjukt.

Sen ska folk inte komma och säga klyschor i stil med: "man väljer själv sin attityd, välj positiva känslor, välj ditt liv." Vill du hålla på med ockultism, fine for you. Jag gör det inte. Skulle det vara så lätt att förändra sitt liv och sin uppfattning skulle inga självmord existera i Sverige. Jag har lagt av med att diskutera med loosers.