Det går bra nu

Westbergskan (som min tyskalärare alltid sa) fyller snart år och ska fira det med tårta har jag tänkt. I fredags fick jag ett paket på posten. Min omtänksamma mor ligger givetvis bakom. Hon är gullig hon. I paketet låg en kokbok (en helt perfekt, hur kunde hon veta att jag har varit sugen på just den maten?), en ansenlig mängd kontanter och två trisslotter, varav den ena med vinst. Det går bra nu. Jag har skrivit det förr men det tål att sägas igen:

Jag har världens bästa föräldrar!

Jag helt enkelt älskar dem. De är världens bästa. De ställer upp, stöttar och ger av det de har. Jag saknar inget från deras sida. Möjligen att de inte är kristna. Men det är mest synd för deras skull. Åh, vad jag saknar min familj. Jag vill flytta hem igen. Nästan så att man kan tänka sig att ta examen från Gävle Högskola bara för att få vara nära dem. Jag längtar, längtar hem. Det får bli snart. Plugga klart och sedan jobba något år (alla jobb finns tyvärr i Götet, nära F:s familj iofs) Men jag vill hem! Jag vill hem nu. Jag vill bo i huset i skogen och lukta på fåren varje dag, höra dem bräka. Jag vill rida och klappa kor. Jag vill andas frisk luft och dricka friskt, rent vatten. Åh, vattnet där uppe är så gott.

Jag vill vandra på fjällen och lederna, plocka hjortron och sörpla vatten från naturkällor. Jag vill paddla kajak i forsande vatten och klättra i träd. Jag vill plocka höstlöv och mumsiga blåbär. Jag vill fika varje kväll kl nio med min underbara mor och gubbe. Jag vill leva igen, sprida ut mina vingar. Jag känner mig ihopkrympt här i Sthlm. Jag känner inte dem, de känner inte mig. Jag vill tillbaka till mina rötter. Going back to my rooths som dr Alban sjöng. Och jag vill det nu.

Jag älskar min hemtrakt. De blå bergen och den mystiska skogen. Lugnet. Stillheten. Vänliga människor. Stockholm är gjort. Finito. Hejdå Stockholm. Snart drar jag.