Undrar hur folk uppfattar en när man är ute på stan. Idag gick jag och skrattade för mig själv. Tänkte högt. Mumlade lite i skägget som man säger. Fast utan skägg då. Gick bredvid några valaffischer och garvade till lite högt precis när en dam gick förbi.
Jag har begåvats med stor fantasi. Jag lever ständigt i min lilla dialogvärld, lite Dr Jekyll och Mr Hyde fast i en snäll version. Eller snällare i alla fall. Det innebär att jag går och gör grimaser, sjunger, gör konstiga kroppsrörelser och mumlar högt. Jag är där men ändå inte. Lite lätt utvecklingsstört sådär. Jag bjuder på det.
I högstadiet var jag nog att beteckna mer som tönt eller average än som cool och snygg. De snygga brudarna på vår skola är lika snygga och bra än idag. Jag minns fortfarande vad en av deras frontfigurer sa till mig en gång: "Vi gillar dig Ile, bara för att du har din egen stil. Du är skön på något sätt." Jo, man tackar. Man kom undan för att man hade sällskap. Och var före många av sin tid. Det är sanningen. Att ha sällskap då var som att vinna nobelpris nu typ. Många misslyckades och fick hänga läpp när vi med kille stod och hånglade i korridorerna. Moahaha. Några tjejer ville åt min kille kommer jag ihåg. Detta gillade inte Ile kan jag lova. Hon skrev hora och elaka brev till folk som hämnd.
Jag börjar tro att bara för att jag hade det lätt för mig som yngre så får jag igen allt nu. De avundsjuka tycker att det är rätt åt en. Det tycker inte jag. Jag hade hellre varit kysslös och tråkig i yngre ålder istället för att vara en lyckad person. Då hade jag sluppit bli bland de sista idag. Det har verkligen vänt på många områden.
Från att ha varit sportig, smal, populär och en som alltid har en kille i varje hörn till att vara en som släpar sig till gymmet, undviker människor och som har något bredare höfter. Allt vände när jag började söka Gud på allvar. Jag vet inte vad som hände.
Egentligen har saker inte blivit sämre, bara annorlunda. Kanske bättre om man tänker efter. Eller var allt bättre förr? Jag hävdar nog nej tror jag.
Edit: Var på gymintro idag. Gymintro innebär att man går bredvid en personlig tränare som ska inviga en i gymmets alla svettiga maskiner. Visa lite utförande och så. Det kräver sin ödmjukhet och sin kvinna. Särskilt som undertecknad tränat i x antal år till och från och vet hur viktiiiiigt det är med stretching och att späääänna magpartiet vid tunga lyft. Nu fick man låtsas att man var grön och humma instämmande så fort instruktören sa något. Kände mig som en rookie. Men är ändå glad för introt, lite påmind om saker blev man allt. Även om kommentaren "Du kommer att tacka mig sen" ringer i öronen och armarna värker.
Nu ska jag gå och sjunga, hejdå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar