Har sett ett återkommande fenomen i kyrkan, den så kallade ryggdunkarkulturen. Ryggdunkarkultur innebär att man säger "Amen broder" och "Halleluja" åt allt och alla inom kyrkans väggar. Även utanför kyrkan åt allt som kan tänkas kopplas ihop till något kyrkligt. På Facebook är det extra tydligt. Där ryggdunkas det hej vilt. Förutom när man är upptagen med att beskriva hur gooood Gud är eller vilka underbara församlingsvänner man haaaaar. Vissa lägger ut lovsånger att ta del av, andra tipsar om konferenser. Inget fel i det.
Det som gör att man lyfter på ögonbrynen är att det inte alltid känns äkta. Mer som att man tror att Gud ska bli glad om man håller på och smickrar till höger och vänster. Envisa hyllningar till enskilda predikanter och pastorer känns unket tycker jag, även om jag är ett fan av uppmuntran. I synnerhet en pastor eller ledare kan behöva det ofta. Det är inte det. Vissa ledare kan skriva vad som helst och få 10 kommentarer om hur bra personen är, hur bra det den gör är och liknande. Jag blir lätt illamående, ursäkta.
Det är alltså inte uppmuntrandet i sig som stör utan snarare det blinda dyrkandet av enskilda personer eller rörelser. Som om man tror att man gör Gud en tjänst och lever heligt om man instämmer och trycker på gilla knappen åt allt en kristen medbroder eller medsyster skriver. Tvångsinlägg som måste handla om Gud och/eller kyrkan vittnar inte om en sund syn på livet anser undertecknad. Men folk får göra som de vill. Låt mig tycka det jag tycker. Frid vara med dig broder!
Edit. Gäller främst karismatiska rörelser. Att vara naturligt uppmuntrande är alltså inget fel, det gillar vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar