Varför händer sådant här alltid mig? Varför träffar jag på okända typer som vill ha kontakt med mig hela tiden? Här är dagens scenario:
Jag sitter ensam vid ett bord med plats för fyra. Restaurangen börjar att bli full men ännu finns det platser kvar lite utspritt här och där. Ett bord med plats för åtta personer har flera lediga platser bredvid varandra. Jag äter förnöjt av min kyckling när jag hör en duns och någon som febrilt tar tag i mitt glas och flyttar det närmare mig. "Ska jag sitta här?" hasplar han fram. Ok, tänker jag. Inte igen. Häromdagen var jag trackad av en man på pendeln med kexchokladmössa. Jag orkar inte.
Känner hur jag vill öka farten på mitt tuggande och kommer på mig själv med att undra om jag ska förflytta mig till ett annat bord. Nej, det hade varit oförskämt. Men varför sätter sig mannen mittemot mig istället för tvärs över, snett mitt emot som man brukar göra? Han börjar att prata och jag känner mig stel. Har ingen lust att störas i min lunchdejt med mig själv. Men vill heller inte vara otrevlig eller kall. Det är ju lite ont om platser och han har ju rätt att sitta där. Tur att jag är inne på mina sista tuggor av maten.
Kommer att tänka på att jag vill att Sverige ska vara ett öppet och trevligt land och att jag saknar det här i storstan. Ändå vill jag denna dag inte bidra till det. Inte i min stilla lunchtimme. Det skandinaviska kanske är bra ändå? Det lite reserverade sättet att vara. Det är väl min rätt att inte tvingas konversera med en lunchdejt jag själv inte har valt? Ändå känner jag mig lite delad i känslorna. Borde jag vara trevligare? Måste jag svara på hans frågor? Som tur är tystnar mannen ganska snart och fäster blicken i fjärran. Jag äter upp min kyckling och går därifrån, utan att säga hejdå. Det är som sig bör i en storstad, i alla fall om den heter Stockholm och ligger i kalla Norden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar