Telefonförsäljare

Någon mer än jag som tycker synd om dem? De ringer hem till en på kvällstid, hostar med speedad stämma upp en rad förslag och vädjar med hundröst genom telefonen att man ska nappa på något av dem.

Telefonförsäljare är vår tids tiggare. De tigger och tigger och tigger och tigger. De slutar aldrig. Är man tveksam babblar de bara vidare. "Du heter XXX och bor på XXX-vägen va?" "Det stämmer?" "Jo, men du förstår att, nu får du ju de här fantastiska numren av vår superduper tidning för BARA 799 kr (I veckan) och det min sköna är inte mycket pengar för dig eller hur?"

Man hör hur de verkligen tänker "Kom igen subba, mitt pass slutar om 20 minuter och då ska du ha köpt de här tidningarna och after shaven annars ska jag teletracka dig varje myskväll i tio år, fattar du?"

Till sist tänker man bara på den stackars försäljarens barn och familj (om han har någon) och undrar hur de har det? För allt därhemma hänger säkert på just den här telefonförsäljningen. Om de ska ha mat på bordet menar jag. Deras liv hänger i mina händer. Gulp! Tänk om barnen är alldeles utmärglade därhemma? De kanske inte har ätit på fyra dagar eller så. Och allt pga oss snåla konsumenter som inte kan tänka oss att hosta upp några hundralappar extra för just deras pryl.

Kanske får personen sparken i kväll. Bara för att jag inte vill köpa ytterligare ett nummer av "så får du fint i ditt hem-inredningsglädje blabla" som jag egentligen hatar. Kan de inte sälja något roligt någon gång?

De ringde från SvD igår. Jag har länge tänkt på att man kanske borde skaffa en prenumeration från just dem snart. Och så ringer han. Och erbjuder ett mycket förmånligt pris. Och jag tänker att det här är ju billigt. Och säkert jättebra. Men sedan tänker jag på den tidningshög som kommer att leva och föröka sig i min hall och tänker att ett nummer varannan dag skulle räcka. Jag hinner inte läsa dem annars. Jag blir stressad. Och så gör jag det oerhört omänskliga. Jag ber att få fundera på det. "Kan du ringa om en timme igen?" säger jag med en trevlig röst. Javisst säger mannen med en glad stämma, han tror att han har rott detta i land. Hans barns mat är säkrad i en vecka till. Jihoo. Och jag ger honom en timme. Exakt. Han ringer inte tillbaka. Exakt tre minuter över avtalad tid gör jag det, stänger AV telefonen. Jag vet att han inte jobbar i morgon. Lite jobbigt är det allt. Men jag gav honom fortfarande chansen.

Jag känner mig som världens hemskaste människa.