Kyrkogårdsromantik

Igår var jag och F ute på romantisk dagsvandring. Det hela började med att solen lyste och vi ville vara goda, vuxna, ansvarstagande (ej datorberoende) personer som tar sitt ansvar för D-vitaminer och annat som solen är bra för. Så vi gick ut och njöt av solen och dess underbara lyskraft.

Osökt hamnade vi på en begravningsplats! Ohlala tycker fröken I som anser att kyrkogårdar är rofyllda platser med något slags tidens vingslag över sig. Intilliggande kyrka var givetvis stängd (vad är det här SvK?) så det som fanns att göra var att vandra runt bland gravstenarna och vara nyfiken på årtal och eventuellt kända namn bland dönickarna. Jag hittade en sedan länge död kändis och nu har jag tagit på hans gravsten! Yeah. Han heter Lars Ekborg och var asstor inom skådespeleri. Fast det visste ni väl redan?

I alla fall, visst är det lite mysigt med kyrkogårdar? Tiden står som stilla och man undrar vilka människorna bakom namnen är. Lisa Dahlbom liksom, vad gjorde hon? Vi hittade en gravsten från 1700-talet(!), någon sten till minne av en mjölnare osv. Vi snackar inte 2000-tal här!

Det skumma med sådana här besök är att döden känns så nära men ändå så långt ifrån. Så overkligt. Ska jag hamna i en sådan där grav någon dag? Nähä. Vem har sagt det? Det vill jag inte! Jag vill leva! (friskhetstecken iofs). Man inser lite hur bräcklig man är. Och hoppas man har snälla anhöriga som tar hand om en, som väljer en fin gravsten och hedrar ens minne. På min gravsten ska det stå: Flashbacknörd som gillade paprika, frukt och galna upptåg. Och att retas med journalister. Må alla icke glömma Iles fantastiska gärning och storartade underverk. Och sist men inte minst, hennes helt underbara och oemotståndliga blogg. R.I.P.