Jaha, jag är väl den enda bland mina vänner som fortfarande SOMMARJOBBAR. Jo, men visst serru, jag är en sådan som ger hopp till yngre. Se bara på Ile, det blev folk av henne med, lite senare än alla andra men ändå. Kan hon kan alla. Lite så. Så gläd er, ni yngre bloggläsare. Även ni kan en dag få ett vettigt liv oavsett hur era liv ser ut nu. Det låter väl bra?
I alla fall: Jag sitter med verksamhetschefen för en psykiatrisk klinik och samlar in papper från olika hemsidor. Chefen är tvingad att delta i min lilla skoluppgift och gör det mer eller mindre villigt. När jag har fått ungefär 2 kg papper med olika hemsidor nerklottrade på frågar han om det är något mer jag vill ha. Snabbt som blixten hör jag mig själv säga: Ja, ett sommarvik tack! Han hajar till och tittar förvånat på mig. Vill du jobba här?! (nä, jag väljer praktikplatser jag inte vill jobba på). Ja, absolut fortsätter jag. Jag tycker att ni ska prioritera den verkliga yrkesgruppen här och inte alla dessa psykologer, för en gångs skull. Ska bara övertala personalchefen också. Hans korta lite finurliga svar blev ett kryptiskt: oroa dig inte!
Kan ha varit Gud som sa det. Oroa dig inte! Nähä. Ok, då gör jag väl inte det då. Nu tycker jag att han är skyldig mig ett sommarvik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar