Idag fick jag psykbryt, som så många gånger förr. Jag blir ibland helt manisk utan det värsta vill säga. Galet konstigt humör med skrattattacker och "du skämmer ut mig" kommentarer från pojkvännen. Jag gör grimaser, skrattar högt, pratar konstigt, går utvecklingsstört och håller om ett träd för att inte ramla ihop av skratt osv. Folk tror att man är DUM I HUVUDET.
Men jag rår inte för det. Jag är en sådan person. Känslosam. Mer än man tror. Jag är även kvinna. Korrelation någon?
Ett liv med den här damen kräver sin man. Jag är inte lätt att leva med (bra jobbat F!). Jag har kastat saker, hotat med kniv, tagit strypgrepp, satt gaffel i ryggen och hotat med att kasta hans dator i golvet. Jag har hällt ut cornflakes från balkongen, smällt till en medresenär i rulltrappan, skällt ut poliser och kastat en filmjölk på marken och trampat på den.
Jag gråter högt och brett om jag inte får uppmärksamhet. Jag är måttligt ego och vill ha saker på MITT sätt. Annars gråter jag och hulkar under lugg för att fiska efter medkänsla och smält hjärta. Jag lindar honom runt mitt lillfinger and i like it.
Idag började det galna med att jag lurade i F att jag tog 150 kg i bänkpress och sedan blev hypokondrisk över att jag kanske är mytoman?? Hua! Sedan måste jag tvångsupprepa saker som "nu ska jag sköta mig", "nu ska jag sköta mig" osv högt.
Jag drömmer sjuka sexdrömmar om Dan Ekborg(!) och sedan ser jag honom på Coop i sin långa rock. Hjälp! Jag börjar böla för att JAG slog till F en gång. Jag gråter till filmer och förväntar mig massage tre ggr i veckan. Jag frågar F vilken frukt mina tuttar ser ut som osv. Har sjuk humor och skämtar rätt grovt när det bara är vi två.
Tafsa på F och sjunga Michael Jackson-låtar? Yes! But hey, he loves me!
Jag har undrat många gånger: varför vill folk vara ihop med mig? Vad får de ut av det? De hävdar bestämt att de vill det. Om det är de som är de destruktiva eller jag, ja det återstår att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar