Såg en mus i kväll på väg hem från ÖSTERMALM. Det du. De fina salongerna. Det dryga folket. I alla fall, musen levde. Den sprang nämligen urgulligt i snön och jag ville ta upp den och värma den i mina händer för att den såg så frysen ut. Jag älskar skogsmöss! Lite favoritdjur faktiskt. De är så förbenat söta. Sötare än katter. Bättre än hundar. Ja, ett av jordens mest underbara djur faktiskt.
Östermalm var bra. Jag gillar Östermalm även om jag känner mig som en lantis när jag är där. Men de har bra krogar. Det blir så när man ska husera rika människor. Rika människor ställer nämligen krav på livet. De har råd med det. Min vän L är en bra person. Världens snällaste. Mjuk och mild. Vi käkade hamburgare och snackade om livet lite allmänt. Hon berättade en hemlighet. Det är alltid smickrande när folk gör det.
Sedan gjorde jag något överilat men fasligt roligt. Jag kan inte berätta för mycket för då hänger jag ut mig själv. Men det hade med utvik att göra. Det tog ett dygn innan "grejen" blev normal igen. Kanske återkommer om det här. Jag trodde att impulsiviteten hade försvunnit men icke.
Edit. När jag väl var på hemmaplan i min egen kommun såg jag två poliser som såg väldigt välbekanta ut. *Host*. De gick framför mig och eftersom jag hade samma kläder som när jag träffade dem senast med ganska synlig mössa fick jag snällt gå och kolla ner i marken och låtsas som ingenting. En av dem var fortfarande sanslöst het. Tänk Mathias Rusth i Fucking Åmål. Fast äldre. Mums.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar