Jag är som ni märker av inläggen just nu inne i en kritiskt-granska-kyrkan-period. Och känner mig provokativ och lite extra retsam. Och känner mig ibland lite okristlig som gör så. Som vägrar skriva halleluja-rader på Facebook. Som har valt att vara människa med allt vad det innebär och som inte tänker förställa mig något mer för att passa in. Tar de kristna inte emot mig? Nähä, deras problem. De tog inte emot Jesus heller. Vi är ganska lika han och jag har jag insett. Förutom att han leder statistiken vad gäller under och tecken. Och att han var gud själv i mänsklig gestalt. Jag är bara människa.
Jesus verkar inte ha varit någon snäll mysgubbe med flätat skägg och raggsockar. Tyvärr, det är jultomten du tänker på.
Kan kristna inte hantera min provokation? Det säger mer om dem än om mig, så elaka saker skriver jag inte. Jag tror att Jesus hejar på mig i smyg. Att han mysflinar åt mina kommentarer på Facebook (har börjat retsamma veckan nu) och gläds över sitt tappra lilla får som retar upp de lärda. Precis som han själv en gång i tiden gjorde. Säkerligen undrar en del över fröken Iles Gudstro och tänker att hujeda mig så tösen är ute och cyklar. Ja, hem till Gud kanske.
Jag har inget till övers för den tillrättalagda hallelujakören något längre. Take it or leave it liksom. Jag tänker inte bry mig om jag trampar religiösa freaks på tårna något mer. Tänker inte anpassa mina samtalsämnen för att passa deras föråldrade mallar. Vill de tänka ve och fasa och skrämmas av min frigjorda uttrycksstil så får de ta och komma upp i ringen och bli en värdig motståndare. Inte förfasa sig eller ropa att jag är avfälling eller liknande. Vem är närmast Gud? Ser Han inte till hjärtat? Vet Han inte var eller vem mitt hjärta tillhör? Eller vill du sätta dig till doms över det?
Kanske förlorar jag en eller annan trosfrände på vägen men samtidigt kanske vinner någon utanför. Det senare vinner varje dag.
Heliga män har historiskt sätt inte alltid varit speciellt trevliga. Buddha, vars religion jag anser mig tillhöra, lämnade fru och barn för sin egna utvecklings skull. Är det heligt? kan man fråga sig.
SvaraRaderaJesus och Gud, som jag ser det, finns inte i en bok utan i världen runt omkring oss. Förstår du inte människorna kan du aldrig förstå Jesus och hans budskap ( ja, jag kan som buddhist gilla budskapet i nya testamentet).
Sen tror jag att det är som det står i Tomasevengeliet, som kyrkan inte villa anamma, att man måste tvivla för att till slut förstå på riktigt. Hur ska man annars vara säker?
Budskapet i NT är bra tycker nog många. =) Rätt allmän mänskligt egentligen.
SvaraRaderaDu har rätt i att tvivel behöver förekomma en fast tro på något, i alla fall i många fall. Tvivel talar om seriösa funderingar kring saker, efterhand brukar frågetecknen räta ut sig.
Hur kom det sig att du blev buddist?
Hur jag blev buddhist?
SvaraRaderaSka man gå till botten med min personliga tro så är jag nog mer taoist-buddhist-schamanist-asatroende. Lite rörigt så därför säger jag att jag är buddhist för då kan människor snabbare anpassa sig, dessutom gillar inte prästerskapet kundvagnsreligioner :D.
Skämt å sido. Jag är uppväxt i ett ateistiskt hem så mitt religiösa sökande började nog mer som en tonårsrevolution. Men eftersom jag är öppen för det mesta här i livet så har jag på en slingrande väg hamnat i zen-buddhismen, som jag också varit aktiv inom. hamnade där efter en stressig tid på jobbet när jag behövde något annat ett tag.
Nu är jag mer religiöst öppen. Min grundinställning är taoistisk/buddhistisk men jag försöker respektera alla religioner, förnekar inte en gud och tror på Jesus budskap (vilket i mycket är ganska buddhistisk.
Har fortfarande svårt att förlika med Gudsbilden som Bibeln ger, så kristen lär jag nog aldrig bli.
Långt och vindlande svar. Lite likt mina tankar faktskt :D
Olof
Aha, jadu det var allt en blandning det. :) Men är inte livet lite så? Vägen till att finna en meningsfull tro går genom olika försök och prövningar tills man tycker sig funnit något man kan landa i.
SvaraRaderaJag känner också en respekt mot andra religioner och uppfattningar även om jag såklart inte alltid håller med om dem. Dock har jag svårt för hardcore-troende som är fundamentalistiska i sin sak, vare sig det är kristna, buddister eller ateister.
Är det något speciellt med bibelns Gudsbild som du tycker är särskilt märkligt eller så?
Fanatiker är ofta lite osäkra på sin tro. Blir lite som klassrådet i 6:an, den som skriker högst har mest rätt. Är man trygg i sin tro behöver man inte slå in den i skallen på någon annan, då vet man.
SvaraRaderaFör mig är gud lite som Sartre sa ,tror jag, Vi kan aldrig förstå Gud som han är bara genom hans gärningar. Gud bara är, lite som Tao, han finns där hela tiden i allt och alla. I Bibeln är gud mer ett väsen som blir ond i bland, säger att man ska inte döda i ena ändan och godkänner tex David att trava lik i högar.
Gud blir mer en paradox, gubbe med skägg eller en gud likt dem på olympen än den Gud jag skulle kunna ta till mig.
För tänk, även Jesus tvivlade, så det finns hopp för oss alla...
Olof
Haha, vilket roligt stycke om elevrådet, förstår precis hur du menar. :D
SvaraRaderaAtt Jesus var människa säger ju en del, kan inte ha varit lätt för honom att vandra på den här jorden.
Om det är stort ansvar att vara VD för tex Volvo, vilken tyngd ligger då inte på ens axlar om man är Guds son?
SvaraRaderaJa, det är ju lite skillnad kan man lugnt säga... :D
SvaraRadera