I gymnasiet tänkte jag att det var så konstigt att alla omkring mig hade ångest hela tiden. Jag som aldrig hade upplevt något sådant tänkte jag. Vilket självbedrägeri! Jag hade nog mer ångest än hela min övriga klass tillsammans.
Grava koncentrationsproblem visade sig särskilt under datalektionerna. Usch och fy. Ettor och nollor överallt som kommer in och ut hur som helst. Jag minns en tenta jag bad för: "Gode Gud låt mig få G på den här". Och det fick jag och gav Gud äran. Annars hade jag inte klarat kursen. Gud svarar även på ofrälstas böner verkar det som.
Historieläraren hade ett gott öga till mig, "det kommer att gå bra för dig" sade han avseende retoriska förmågor. Och en tajt topp. Kanske. Jag vet inte. Folk hävdade i alla fall att han kollade in mina bröst under redovisningarna. Jag tror dem inte. Jag tror att historieläraren bara gillade mig. Kul.
Matteläraren Bosse var en hygglig typ. Han uppmuntrade oss alltid. Han lade märke till min deppighet i tvåan och undrade varför. "Jag har förlorat mitt livs kärlek" tänkte jag men det sa jag aldrig.
Britt-Lis var övertygad om att jag spelade glad och uppåt men inte var det egentligen. Hon hade ögon av laser hon. Och kutrygg. Och var i pensionsåldern. Stackars människa att undervisa vår klass med gapiga Carro och Erik i spetsen.
På gympan passade jag på att prata med Tobbe. Åh, Tobbe! Snäll som en nallebjörn. Blonda klippan från landet. Som vi drev med varandra. Jag hade runda svarta Adidasskor som stack upp snyggt under byxorna. Han gillade mig och jag gillade honom. Han var ihop med min kompis M i typ 100 år. Jag kanske var lite förtjust i honom ett tag, pappa hävdade det då jag någon gång råkade rita ett hjärta runt hans namn vid matbordet.
Robert och jag skulle leda ett gympapass på idrotten för att scora det ädla betyget VG. Vi kom aldrig igång och tränade aldrig ihop så slutresultatet blev.....ja, hum, inte världsklass kanske. Jag vet att Robert inte gillade detta. Förlåt Robert.
P-A och jag pratade i telefon ofta en period. Och ältade kärleksproblem. Sedan blev de vi pratat om ihop. Ödets ironi?
På tyskan satt jag bredvid naturgrabbarna. De gillade inte min nya Jesusstil. Tyskaläraren tog dock mitt parti när jag skrev overheadlappar i stil med "Jesus kommer snart tillbaka" och sådant. Det medges att beundrarbreven sjönk kraftigt under denna period.
J i klassen och jag skulle gå till en fest en gång. J var full och ville impa eller något. Han sade sig vara he-man och började veva mot ett grabbgäng betydligt större och längre än honom. Jag fick snacka oss ur situationen. Galet!
Jag och P hade romantisk träff på ett hustak. Hur charmigt som helst. Jag var dock sur på att det var jag som fick betala maten (pucko och pommes frites). Primadonna som man var. P hade en fasligt rolig gammal cykel som han cyklade omkring på. Sedan snodde han sprit av mig. "Åh, vodka" sa han och klunkade av min med föräldrarna hårt förhandlade dyrdryck. Det blev inget mer med detta.
E och jag vandrade hand i hand i Lenninge under klar stjärnhimmel. And i didn´t like it. Det var mer en statusgrej. Mest för att E var alla flickors våta dröm när man gick på högstadiet (och var mer töntig). Han var kort, bildskön men inte min typ. Han frågade en gång om jag trodde på Gud och jag svarade att jag tror på kärleken. Sedan berättade han om miljöfaran i värmeljus.
Visst är det kul att minnas tillbaka ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar