Det var i gymnasiet. Han hade varit lite konstig i några veckor. Pratat om en tjej han gillade. Jag försökte frenetiskt luska ut vem denne någon var men han vägrade att avslöja. Vi var vänner. Han brukade ställa sig bakom mig och hålla om mig. Det gillade jag inte och försökte att slita mig loss men han höll mig kvar. På alla hjärtans dag skickade han en ros med en dikt. Det var gulligt. Det var den tiden i livet när man var ung och snygg. Och ung och spirande som en rosenknopp. Det var en härlig tid!
Naturligtvis visste jag om hans intresse men det är alltid lite kul att dra på sådant. Jag hade ett hov av uppvaktare och trivdes mycket bra med det. Det var roligt att mitt namn stod nerklottrat på skolbänkar, att fordonsgrabbarna dreglade när man gick förbi och att man hade ett hav av vänner. Att finnas med på tio i topp-listan över skolans snyggon är smickrande för egot.
Jag gick från tönt till populär på en sommar. Det var minst sagt omvandlande. Jag hängde med P, träffade L-J och mitt liv blev sig aldrig likt. L-J och hans familj fanns där för mig på ett sätt som jag inte tidigare upplevt. L-J var den förste kille som bjöd ut mig på restaurang. Han som var så snygg och så cool och så smart. Tillsammans bildade vi ett oslagbart par. Miljökämpen mötte geniet. Det var fantastiskt! Han klagade på sina teknologilektioner och jag kämpade för regnskogen. Tillsammans retade vi grabbarna i yrkesprogrammen.
Julklappen det året från L-J är den enda julklapp jag gråtit för. För första gången på länge kände jag mig värderad. Älskad. Omtyckt. Och ändå så djupt olycklig. Jag visste ju att jag spelade ett spel. Ett ytligt ett. Jag gav folk vad de ville ha, på bekostnad av mig själv. Jag är egentligen inte den här personen. Den uppstyltade.
Det kostar på att vara en av de snygga, speciellt om man inte är född fotomodell. Man känner sig ständigt utkollad och som att man måste hålla standarden uppe. Man vågar inte vara ful en dag för tänk om statusen dalar då? Det blir som ett rus att befinna sig i blickfånget. Det kan bli det enda man håller fast vid och det är då det blir sorgligt.
Känslan av att vara förkastad egentligen är mycket tärande. Jag visste att män njöt av mitt utseende men samtidigt visste jag ju att det var det de såg. Inte mig. De hade definitivt inte sett åt mitt håll på samma sätt om jag hade behållit min naturliga hårfärg och skippat att spela med i deras spel. Och samtidigt handlar det om respekt för sig själv mer än det yttre eller vad man gör. Saknas den saknar man allt.
Samtidigt som utseende och utstrålning kan ta en långt innebär det också en maktposition. Faktiskt. I alla fall i den åldern. Makten att förföra, att kunna leka med folks känslor. Jag såg en chans att ge igen. Att ge tillbaka på de män som skadat mig tidigare. Fast det blir ju fel när dessa saker riktas mot fel personer....
Det är på något sätt ett paradox att slitas mellan viljan att behaga och viljan att vara älskad för den man är. Särskilt när dessa motpoler står i kontrast till varandra på ett uppenbart sätt. Jag slets mellan förakt för dessa mäns svaghet för mitt utseende samtidigt som ruset gjorde mig hög. Alltså var detta något jag tyckte mig tjäna på. Så länge det varade. Kristus fick bli ersättningen. Stå för det nya, det banbrytande. I takt med detta dalade även populäriteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar