Mina kvällstankar

Den som gifter sig med mig gifter sig även med Flashback. Det är take it or leave it som gäller. Mig och Flashback eller inget. Men nog om det.

Jag känner mig som en Amazon där jag går gatan fram i mina nyinköpta klackskor. Inte slampiga naturligtvis. Värdiga däremot. De liksom slickar vägen där jag går gata upp och gata ner. Jag är för tusan helt oemotståndlig!

Jag ska på fest. Min vän E fyller år. Det brukar bli trevligt. Men lite galet. Det blev det även denna kväll. Jag är asocial och sitter i hörnet och smygkollar under lugg och äter ostbågar. Och beställer en hutlöst dyr sallad som visar sig vara värd 2 kr. Max. Så äcklig var den. Beställer en utlovad jättesemla som tröst. Den var magisk. Det kan man säga. En kille sätter sig lite väl nära och ler sitt bredaste leende. Vi har träffats förut. Jag vill fråga om han har ADHD men vågar inte. Den obligatoriska frågan "vad gör du då?" följs upp av ett smatterband med frågor om psykiatri och psykiatriska sjukdomar som vore jag psykiater. Jag ville nästan vara det det tag bara för att kunna svara på deras frågor. Rådgivare är kul, rådgivare bli. Yes! En kille har med sig en egen popcornmaskin och frågor mig samma frågor flera ggr. En tjej har ett diadem i håret som vore hon en prinsessa, det tycker jag är festligt.

När jag går ifrån festen tänker jag att Sverige har världens snyggaste tjejer. Vilket hav av dem! Vad jobbigt det måste bli för killarnas snoppar på våren tänker jag medan jag går mot centralen. De åker väl liksom upp och ner om jag fattat det rätt. Jaja tänker jag och ragglar in i vänthallen och ser ett ungdomsgäng som antagligen tycker att jag ser psykotisk ut. Vad smala alla är! Och unga. Max 22. Tänk när man var 22. Ung. Och smal. Och när man var 17, vad snygg man var! Jag funderar och tänker. Stannar till framför ett spegelfönster och rättar till luggen. Jag borde verkligen klippa mig.

Och kommer på mig själv med att undra varför jag inte skickar in alster till tidningar längre. Som jag gjorde förut. Det var några år sedan nu. Och tänker att svaret nog är rädsla för att misslyckas. Jag har ju fått allt jag någonsin skickat in publicerat. Om det beror på bländande stilistik eller mina vädjande små lappar i stil med "Nu är jag en ung, engagerad tjej så ta ert ansvar och publicera det här!" låter jag vara osagt. Att inte få det skulle vara en hård smäll på min redan kantstötta självkänsla. Jag tror mg veta någorlunda hur branschen fungerar. Researcher någon? Sedan vill man ju inte ha betalt i trisslotter eller liknande. Har ju läst om det någonstans. Om det inte är vinst på dem vill säga. Jag vill ha cash, hörde du det? CASH! Annars kan ni dra. Nähä? Jag behöver inte er och era hundratusentals läsare, hör ni det? Jag har min blogg för fan. Det är lugnt.

Jag har aldrig tänkt mig en karriär med skrivande i någon form. Mest för att det är en hobby för mig. Möjligtvis har idén att bli författare passerat i tankarna men flugit iväg lika snabbt igen. I yngre dagar skrev jag ofantligt mycket, hela tiden och jämt. När jag inte lästa böcker förstås. Jag skrev små historier om Rufus och Lina. De var ihop. Sedan var de inte ihop. Rufus dog. Hoppsan. Och så skrev jag om min största saknad: en alldeles egen storebror. Jag tror att jag bearbetade livet genom dessa små häften.

Jag skulle somna/bli förbannad på en tidningsredaktion. Deadline? DET SKITER JAG I! Jag skriver i min takt, när jag vill. Det är därför jag har en blogg. Tråkiga reportage om knypplingdamernas årsmöten? NEJ! (då ska jag f'n ha en kanelbulle) Vem har knullat vem i big brother? NEJ! Stackars byborna i Afghanistan? Ja eventuellt. Jag skulle vilja äga en egen tidning. En ultraliberal. En tidning som Flashbackare kunde skriva i. Som ett eget litet Flashparadis. Jag vill vara den kvinnliga varianten av Jan Axelsson och gå runt med långrock och bossa. Fy vad nice!

Det med hat mot journalister då? Nejdå, det är en del av min fb-image. Fb:are gillar inte journalister. Det säger sig självt. Det är vi mot dem. Om jag skulle överge tanken vid ett bra erbjudande? Självklart. Man är väl inte stoltare än så. Men jag är kluvet inställd till mediebranschen. 50% är bra resten skräp. Det gäller allt. Sedan hatar jag journalistiska grejer i stil med sådana där pretentiösa delar där man ska ordfynda tills man bajsar på sig "Nu går vi på stigen som leder till Stig höhö" underförstått: du ska gilla det här. Nej, jag gillar mer uppriktiga krönikor och artiklar. Rakt på sak. "Nu är jag förbannad och vill slå Mr x". Just så. Kanske för att jag inte tillhör den intellektuella medelklassen. Jag är inte uppvuxen med DN eller Svenskan. Lokaltidningen på sin höjd. Men det gick ju bra för mig ändå. Sedan knullar jag inte mediechefer och har fel efternamn. Och har ingen lust att "nätverka". Jag är asocial. Men vem vet. Jag har inte lagt ner planerna för mitt liv. Ni har definitivt inte hört nog från den här damen. Håll i er bara. Jag är inte klar än. Kan Ronnie Sandahl kan vem som helst(närå).

Jag tänker vidare och inser att jag gillar Alex Schulman, han har verkligen växt som människa i mina ögon senaste åren. Bra Alex! Tåget mot Bålsta kommer och vi är en tapper skara som kliver på. Många för att vara lördagkväll. Jag råkar tappa både tidning och vantar på tanten mitt emot. Det börjar bra. Några väktare snor folks findricka. Det är inte schysst. Ska nog skriva något om det här tror jag. Och kanske skicka in?