Idag var jag med om något äckligt. Svettig efter ett indoor-walking pass (lika tråkigt som det låter) hastar jag in på närmaste toalett för att byta om innan hemfärd (har kommit förbi stadiet att duscha offentligt, don´t ask me why). Till min fasa ser jag att toalettlocket till toan är öppet och att...ja, det ligger något där. Två ljusbruna korvar kan man säga (varför skriver jag om det här?). Antagligen någon av gymmets horder av tonårsgrabbar som glömt att spola.
I alla fall, jag kommer hem och ska till att duscha medan min pojkvän sitter bredvid och umgås. Hur trevligt som helst. Då kommer jag på att jag måste berätta om korvarna för honom och sedan är det igång. Herregud jag kan inte sluta att prata om bajs! jag som egentligen är rädd för sånt här. Det är hur äcklig som helst men ibland bara måste man ta upp det. JAG HAR ALDRIG VARIT SÅDAN HÄR FÖRUT! jag kom på två nya låtar också: "Leende guldbruna korvar" och "Två korvar, två korvar från pepparkakeland" samt "Två korvar i pyjamas". Har inte skrattat såhär mycket på evigheter. Alltså, jag skyller på paracetamolet, att det är det som gör mig såhär. Konstiga skrattanfall, issues varvat med lite musiknörderi och hyperaktivitet.
Pojkväns kommentar: Men, vad äcklig du är. *grimaser*.
Förlåt. Rår inte för det.
JAG ÄR STÖRD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar