Så. Nu har den värsta hata-kristendomen-perioden släppt sitt grepp om fröken Ile.
Perioden har gjort mig mer befäst i Gud men mindre i kyrkan vilket är en bra kombination. Dock skulle jag inte vilja drista mig till att säga att något missionerande är aktuellt. Frågan är mer på personlighetsnivå, alltså att behandla andra människor bra. Men inte att ge avkall på den egna personligheten. Kristendom handlar delvis om gärningar. Alltså att absorberas så mycket av sin tro att man är villig att lindra nöd och finnas till hands för andra. Det handlar inte om att argumentera folk till korset utan om att låta människor upptäcka korset själva. Folk får dock göra som de vill, aktiva "galna" missionärer kan väl också behövas. Alla är vi olika.
Kristnas uppgift borde vara att kämpa för mänskliga rättigheter, betona människans unika värde i en tid som gärna vill urlaka den. Alltid på den svagas sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar