Jag är en liten Runaway. Jag flyr från smärtsamma saker (vissa), skam och kärlek. Jag tycker att sådant är jobbigt. Fast jag har blivit bättre på sådana här känslor nu. Det hör väl ihop med att man växer som människa. Eller nåt. Eller nåt. Nu kom jag in på något osökt:
Jag hade en ridlärare som hette Maggan. Hon var skitsnygg och sa alltid "elle nå" i typiskt hälsingestil efter allt hon sa. "Elle nå". Men vänta, hon var ju skåning, hade alltid fläta och var kort. Och var duktig med hästar. Hon var omtyckt av alla oss hästälskare. Så kan det gå.
Lotta, do you remember? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar