Ibland måste man kika under varenda sten för att finna ett uns av medmänsklighet och värme i den här världen. Vart tog kärleken vägen?
Allt i en storstad handlar om hur mycket plats man tar. Att man syns, hörs och existerar. Detta är tydligen mycket viktigt. Vilket för mig in i följande tankar.
Funderar på att avsluta mitt facebook-konto. Varför ska jag vara med där? För att skicka självupptagna brev till folk, skriva "bästa" "gulligaste" "snuttigaste kompiskompis" till vänner eller för att skriva narcisstiska statusrader? Jag orkar inte med sånt här längre. Jag vill hoppa av karusellen, snälla konduktör släpp av mig. Jag vill inte med det här tåget. Jag vill inte vara en del av den här typen av värld. Den är inte intressant. Där vi ändå inte bryr oss om hur människor omkring oss mår. Vad de tänker och tycker. Allt handlar om att framhäva oss själva så mycket som möjligt, marknadsföring hela tiden i en aldrig sinande ström. I´m sick of it.
Vart tog kärleken och tjänandet för sin nästa vägen? Handlar allt bara om oss själva?
Läste på Svenskans begravningsannonssida idag och funderade. Om jag skulle ända mitt liv som singel, pensionär och storstadsbo, hur många skulle komma på min begravning? Ibland vill jag skaffa fyra barn bara för att trygga min ålderdom. Då vet jag att åtminstone några människor med stor sannolikhet kommer att finnas vid min sida. Men det är djupt sorgligt när vi inte längre kan se människor för vad de är utan för vad de representerar. I förlängningen vilken status de har. Om de är gifta, har hus och barn. Eller kanske en strålande jobbkarriär. Kanske mycket pengar. Eller ett stort kontaktnät.
Vad hände med liknelsen om den fattige mannen med trasiga kläder som blev bjuden på fest? Ska vi inte behandla honom lika som de med bättre kläder? Jag tror att Jesus har ett och annat att säga oss om det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar