Jag har en grej som följt mig hela livet: behovet av att vara krånglig. Icke-enkel. Jag väljer alltid de svåraste utmaningarna. Jag kan inte välja de politiskt korrekta. Är alla akademiker måste jag välja KY. Väljer alla KY skulle jag plugga akademiskt.
Skulle jag få en miljon för att stå och babbla i riksdagen skulle jag inte göra det om jag inte fick prata om det jag vill, det som finns närmast hjärtat. Jag klarar inte av detta falska.
Jag har tackat nej till välbetalda arbeten för att jobba på McDonald´s. Jag har nobbat perfekta partners för att anta någon mer operfekt. Jag får panik när saker går perfekt. Jag kan inte hantera det. Tror att det hänger samman med ett mer melankoliskt temperament, vi är kända för det, att välja de svåraste och jobbigaste vägarna. Jag tror det hänger samman med det kreativa. Man kan inte bli köpt av maskineriet.
Hellre arbetare än VD. Hellre en underdog än den som står på estraderna med allas stöd. Är detta självförakt? Destruktivt? Kanske rentav normalt? Jag vet inte. kanske en blandning. Ibland till det positiva, ibland jobbigt och svårt.
Att följa hjärtat är en strävan. Ibland lyckas man, ibland inte. Stundtals önskar man att man vore mer extrovert och lättsinnig. Å andra sidan skulle jag inte kunna ha en blogg t.ex. om jag vore det, inte på samma sätt. Jag gillar att tänka. Utan tanke, ett fattigt liv.
Men ändå. Saker får inte gå för lätt. Ibland önskar jag att jag bara kunde ta det. Följa mallen, inte tänka, unna mig själv det enkla och lätta icke-krångliga. Men det ser inte ut att lätta upp på himlen , inte än. Jag får väl leva med det tills dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar