Tänk när man var runt på discon när man var i typ låg och mellanstadieålder. Det är nästan gulligt såhär i efterhand. Hur man byggde förväntan, tävlade i antal danser och spanade in snygga Klas i klassen. Hur man lånade mammas läppstift och örhängen för att se lite vuxnare och coolare ut. Och spanade på Klas. Han var snygg han med sin hockeyfrilla, eller snarare med en liten svans längst därbak och resten snaggat. Det var modernt då.
Jag var ihop med Klas. I en dag. Jag var även ihop med Andreas. Jag övertalade Andreas: "Jo, men snälla, kan vi inte va ihop då?". Jag hade inte så mycket hämningar på den här tiden. Jag jagade Klas och Micke på rasterna. Beväpnad med klarrött läppstift och hot om pussar sprang vi tjejer runt på skolgården, redo att sluka de vi kom åt. Det var en galen tid. Minns hämningslösheten än idag.
Johan och jag var kära i varandra i 4:an. En dag frågade han chans och jag tackade ja. Vi var ihop i två dagar. Sedan fick jag panik. Vara ihop med en kille? Vad är det för påfund? Någon gång var det så att jag tackade nej till någon förfrågan medan klasskompisen Greta gärna ville lägga in en stöt. Vi var framåt vi tidiga 80-talister.
Martin frågade chans på hemvägen från skolan en dag. Det kan han inte stå för idag. Men jag är säker på att det var så. Han var inte min typ, även om vi gosade rätt friskt hemma hos Micke en gång.
PÅ den här tiden umgicks vi med varandra tjejer som killar, att jag och min tvillingbror gick i samma klass var sammanhållande. Och pappa var fotbollstränare för många av grabbarna så man träffade dem plus andra genom honom om man ville.
Those where the days, när alla bodde i samma område och man sprang hem till någon på 5 minuter. Idag krävs veckovis planering och minutiös timing med pendeltåg när man ska träffa någon. But those where the days and i´m happy about them.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar